Cikoria, Vägvårda, Cichorium intybus – familjen korgblommiga växter, Asteraceae
Cikorian har blivit kallad ”vägvårda” i folkmun på grund av sin favoritväxtplats i åkerrenar och utmed vägkanter. Med en lång kraftig rot borrar den sig ner i marken ‒ men ovan jord bär den ömtåliga, vackra blå blommor som om förmiddagarna vänder sina ansikten mot solen, men redan vid middagstid förbleknar och vissnar. Nästa dag kommer dock nya blommor ‒ och så yttrar sig en outsinlig blomstringskraft hela sommaren igenom, som har direkt att göra med den ”uppbyggande” första delen av dagen.
Det är en stämning av en tålmodig, på nytt och på nytt uppfriskad förväntan omkring den här växten, den ger en förnimmelse av ett ”överens‒varande” med sitt öde. Trots dess bitterhet väver detta, kan man säga, som ett moraliskt intryck omkring denna växt.
Hela växten, framför allt roten, är genomdragen av mjölksaft i vilken finns bitterämnen och fetter mm. Roten innehåller mycket inulin och blomman glykosiden cikorin. Växtens aska innehåller 20‒30% kaliumoxid, 7% kiselsyra, 6‒12% magnesiumoxid, 8‒16% natriumoxid och 1‒2% järnoxid.
Rudolf Steiner har beskrivit cikorians möjligheter att vara ett utmärkt läkemedel särskilt beror på kiselsyrans samverkan med alkaliska salter och därefter på bitterämnena och på det särskilda sätt på vilket cikorian umgås med kolprocessen.
Omfattande läkeverkningar utgår från cikorian, genom att ledsaga vår näringsprocess i dess metamorfoser. Mage och tarm tar upp näringsämnen ‒ som är som en främmande värld ‒ iakttar och avsmakar dem, och ska smälta ner, klä av och förvandla dem och ”kallar på” astralkropp och jag, för att detta ska försiggå på rätt sätt och för att det som brutits ner sedan ska kunna lämnas över till eterkroppen för att belivas.
Med cikorian bekämpas aptitlöshet, ”magsvaghet” och slembildning i matsmältnings-organen, som har att göra med de övre väsensledens för svaga ingripande.
Också i ämnesomsättningens andra fas ‒ uppbyggnad och blodbildning i levern ‒ verkar denna läkeväxt gynnsamt. Cikorian är ett mäktigt leverhjälpmedel som erbjuder sitt bistånd vid leverstockningar och gallidande ‒ vilka har att göra med för stark inre och för svag utåtriktad gallverksamhet. Men också vid bristande gallflöde och stenbildning verkar cikorian hjälpande.
Den sista fasen och metamorfosen hos ämnesomsättningen ‒ substansbildning i benstomme, muskler och nerver ‒ hjälps av cikorians intensiva kiselsyraprocess att fullföljas riktigt.
Cikorian är också ett viktigt läkemedel vid inflammationer i bukområdet, t ex vid blindtarms- och bukhinneinflammation (då tillsammans med antimon).
Så intressant är denna läkeväxt, som vi äldre minns som kaffesurrogat ‒ från den s k kristiden. Ett riktigt nyttigt sådant!
Therése Lindberg
Källa: Wilhelm Pelikan: Heilpflanzenkunde
ur FALK-bladet nr 2, 1994