Alruna, Mandragora officinarum – växtfamilj potatisväxter, Solanaceae
En mera mytomspunnen läkeväxt än mandragoran, eller alrunan som den hetat i folkmun, får man nog leta efter. En av de allra äldsta och verksammaste läkeväxterna, som används främst hos folken i medelhavsområdet. Fyra av dess arter växer i Medelhavsländerna, särskilt på Kreta i Grekland, på Sicilien, i Spanien, Nordafrika, österut finns den i Syrien, Palestina, Irak och en art i Himalaya. I Sverige har vi den i någon mån inplanterad.
Med den naturvetenskaplig medicinen, då beståndsdelarna blivit det viktigaste, har mandragoran helt kommit i skymundan, men i den antroposofiska medicinen hör den till läkemedelsskatterna!
Som läkemedel får man räkna med egenskaper som har mer med det väsensartade att göra hos denna växt, än med det rent ämnesförbundna – även om man kunnat visa en del specifika ämnen som alkaloiderna hyoscyamin, scopolamin, atropin och det för mandragoran helt artegna mandragorin. Men det hör ändå till läkeväxtens sekundära egenskaper, det primära är däremot det väsensartade.
Långt tillbaka i tiden omgavs mandragoran med mystiska riter och kultiska bruk. I det gamla Persien, och även i Medelhavsländerna, kallade man den för ”lysande rot”, därför att man mot kvällningen såg den omgiven av ett utstrålande eldrött sken, eftersom seendet då omfattade mer än det fysiska och man såg t ex hur varje träd hade sin trädnymf.
Alrunan har också här i Norden tillskrivits kraftiga verkningar, så mäktiga att de ingav skräck. Det hette ju t ex att när man drog roten ur jorden gav den ifrån sig ett hemskt skri som kunde döda en människa. Därför fann man på att binda en hund till plantan och hetsa den till att dra upp växten ur jorden.
I många kulturer och länder har man i gångna tider haft kunskap om mandragoran och använt sig av dess egenskaper i både goda och onda syften.
Mandragoran har en kraftig rotbildning, den kan tränga ner i jorden till 60 cm djup. Den är grov och köttig och kan nertill dela sig i två eller tre rötter som växer vidare neråt! Genom det kan roten få en människoliknande gestalt – jämför Ginseng – vilket också har bidragit till mytbildningen.
Ovan jord växer bladen i en stor rosett som ligger på marken utan synlig stjälk och har små blå blommor i mitten av bladrosetten. Mandragoran är en nattskatte-/potatisväxt (Solanaceae) liksom potatis, tomat, aubergine m fl och betecknande för dessa är ju att de för sin fulla mognad behöver högsommaren, då jorden är genomvärmd. Mandragoran följer inte detta mönster utan kommer till sin fulla kraft under våren.
Av blommorna utvecklas snabbt runda, gula, saftiga bär som utsänder en något sövande men inte oangenäm doft. Det gör också roten om man delar den. Det är inte svårt att förstå att den långt tillbaka bl a kunde användas både som sömnmedel och bedövningsmedel.
Om vi bortser från gamla bruk och användningsområden för alrunan och ser på vad den kan innebära för den antroposofiska medicinen idag, så har den sin goda verkan där det astrala vill gripa in för starkt i vissa organområden, vilket t ex är fallet vid kramptillstånd såsom kolik, även vid artroser, reumatism och framför allt gikt, ryggbesvär mm. Liksom vid astma och en del allergier kan mandragora vara verksamt.
Främst används mandragora såsom antroposofiskt läkemedel som injektion, men man kan även få den som globuli, Mandragora D6, eller i salvform.
Om mandragora skulle man kunna skriva en hel bok. Det här är bara några exempel från en ytterst intressant läkeväxt.
Therése Lindberg
ur FALK-bladet nr 3, 1993